Nu när jag har gått hem på pappaledigheten så tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök med bloggen. Hösten har varit kaotisk, inte hemma men på jobbet. I och med det har mitt liv, bortsett från familjen, blivit helt försakat. Är oerhört tacksam för att jag har en fru som stått ut med mig.
Nåväl det finns så mycket att säga om jobbet, men väljer att inte säga någonting.
Den 28e oktober gick jag hem på pappaledigheten, det var med lätta steg som jag gick hem. Hem till min älskade Lilla skruttis, aka Alva, som för övrigt fyller 1 år imorgon. Tänk vad snabbt tiden har gått.
Skruttan växer så det knakar, varje dag visar hon upp någon ny kunskap, som i morse, då stod hon i soffan och lutade sig mot ryggstödet och hoppade. Eller som i helgen när vi för skojs skull frågade vart huvudet är och hon för handen till huvudet, sedan visade hon vart munnen, näsan, öronen, magen och foten sitter. Vi blev glatt överraskad då detta inte är något vi tränat på. Det är häftigt, nej det är mäktigt att få vara med och upptäcka livet på nytt.
För att inte tala om hur stort det är att få vara med och skapa en barndom, förhoppningsvis en lycklig och trygg sådan.
Men oj vad mycket det är att tänka på, en av alla fällor blev jag uppmärksammad på i helgen när vi var hos Skruttans moster. Duktighets-fällan, vi vill verkligen bygga upp en stark självkänsla hos A, men vi vill inte att skruttan ska känna ett måste av att hela tiden vara duktig. Skruttan ska alltid veta att hon är fantastisk oavsett vad hon än gör, att hon alltid är älskad och att hon får ta den tid hon vill till att lära sig nya saker. Livet är inte en tävling.
Men även om jag fick en tankeställare om duktigheten, så har jag kommit på mig själv att jag flera gånger per dag har gett A beröm genom att säga, jaaa vad duktig du är. Ska försöka ändra mitt ordval, men till vad? Någon av alla ni där ute som har ett förslag?
En sak är säker, det här med föräldraskap innebär en massa värderande av åsikter och tankar. Vissa saker ändras eller förändras lite. Medans andra saker bara blir starkare. En av de sakerna som blivit starkare är min åsikt angående mat. A ska aldrig äta barnmat på burk. Jag vill veta vad hon stoppar i sig. Min senaste fundering kring mat är, kan man skicka med matlåda till dagis?
Anledningen till denna fundering är att här så lagas maten inne i Örebro för att sedan kylas ned och transporteras ut till vintrosa, där man sedan värmer upp maten igen. Lägg dessutom till att det används en hel del halvfabrikat inom omsorgen. Vad dessa innehåller kan man bara fundera över.
En annan tanke jag har och som är en ständig debatt i min skalle är det här med att publicera bilder av A på Internet. På ena sidan finns stoltheten över A och viljan att visa upp henne för hela världen, men på andra sidan finns frågorna om det är så bra, för ute i världen finns det nötter som i mitt tycke endast förtjänar ett hederligt nackskott. Sedan funderar jag över för vems skull publicerar man en bild. Tveksamt att det är för Skruttans skull.
Hur tänker alla ni andra föräldrar där ute? Även ni som inte är föräldrar får gärna dela med er av åsikter!
Nåväl det finns så mycket att säga om jobbet, men väljer att inte säga någonting.
Den 28e oktober gick jag hem på pappaledigheten, det var med lätta steg som jag gick hem. Hem till min älskade Lilla skruttis, aka Alva, som för övrigt fyller 1 år imorgon. Tänk vad snabbt tiden har gått.
Skruttan växer så det knakar, varje dag visar hon upp någon ny kunskap, som i morse, då stod hon i soffan och lutade sig mot ryggstödet och hoppade. Eller som i helgen när vi för skojs skull frågade vart huvudet är och hon för handen till huvudet, sedan visade hon vart munnen, näsan, öronen, magen och foten sitter. Vi blev glatt överraskad då detta inte är något vi tränat på. Det är häftigt, nej det är mäktigt att få vara med och upptäcka livet på nytt.
För att inte tala om hur stort det är att få vara med och skapa en barndom, förhoppningsvis en lycklig och trygg sådan.
Men oj vad mycket det är att tänka på, en av alla fällor blev jag uppmärksammad på i helgen när vi var hos Skruttans moster. Duktighets-fällan, vi vill verkligen bygga upp en stark självkänsla hos A, men vi vill inte att skruttan ska känna ett måste av att hela tiden vara duktig. Skruttan ska alltid veta att hon är fantastisk oavsett vad hon än gör, att hon alltid är älskad och att hon får ta den tid hon vill till att lära sig nya saker. Livet är inte en tävling.
Men även om jag fick en tankeställare om duktigheten, så har jag kommit på mig själv att jag flera gånger per dag har gett A beröm genom att säga, jaaa vad duktig du är. Ska försöka ändra mitt ordval, men till vad? Någon av alla ni där ute som har ett förslag?
En sak är säker, det här med föräldraskap innebär en massa värderande av åsikter och tankar. Vissa saker ändras eller förändras lite. Medans andra saker bara blir starkare. En av de sakerna som blivit starkare är min åsikt angående mat. A ska aldrig äta barnmat på burk. Jag vill veta vad hon stoppar i sig. Min senaste fundering kring mat är, kan man skicka med matlåda till dagis?
Anledningen till denna fundering är att här så lagas maten inne i Örebro för att sedan kylas ned och transporteras ut till vintrosa, där man sedan värmer upp maten igen. Lägg dessutom till att det används en hel del halvfabrikat inom omsorgen. Vad dessa innehåller kan man bara fundera över.
En annan tanke jag har och som är en ständig debatt i min skalle är det här med att publicera bilder av A på Internet. På ena sidan finns stoltheten över A och viljan att visa upp henne för hela världen, men på andra sidan finns frågorna om det är så bra, för ute i världen finns det nötter som i mitt tycke endast förtjänar ett hederligt nackskott. Sedan funderar jag över för vems skull publicerar man en bild. Tveksamt att det är för Skruttans skull.
Hur tänker alla ni andra föräldrar där ute? Även ni som inte är föräldrar får gärna dela med er av åsikter!
Kommer du på nåt bra att säga istället för duktig så säg till, kommer konstant på mig själv med att använda det. Skönt för dig att få va pappaledig nu!
SvaraRadera