Ja besvikelse är dagens temaord.
Sitter här framför datorn och har precis tittat på bilder från 2010. Då framför allt ifrån våren det året, när jag ser dem kan jag inte mer än känna en besvikelse över mig själv och hur jag har låtit min kropp förfalla igen. När jag startade den viktresan vägde jag ca 105 kilo. Idag väger jag mer än det... Så på mindre än 2 år har jag gått ifrån dryga 77 kilo till 110. Hur i hela helvete kunde jag låta det gå så här? Svaret är nog dessvärre väldigt enkelt. Lathet. Inget annat än äkta lathet.
Har skrivit förut att jag skall sätta igång med träning för att komma tillbaks, men det har gått sisådär kan man väl säga. Eller sisådär. Det har gått åt helvete på ren och skär svenska. Men nu känner jag en drivkraft som jag inte känt på väldigt länge. Så efter att ha tittat på bilder har jag nu skrivit ut en bild av mig själv när jag hade en vikt som jag trivdes i. Dit skall jag tillbaks innan året är över. Skillnaden med denna resa är att man har barn vilket medför att jag inte kommer att kunna träna lika intensivt som den resan. I och för sig så är det kanske bra.
Har dock som mål att gå på gym två pass i veckan, samt att ta "vanliga" promenader varje dag. Med dessa pass och en sund kost borde det inte vara någon omöjlighet att nå min dröm. En av mina bröder gifter sig i sommar, lite drygt halv vägs in i året och då vore det ju trevligt om jag hade tappat ca 20 kilo. Ja jag tror banne mig att jag skall sätta det som mål. -20 kilo till juli. Känns som ett bra mål. Nästan 3 kilo i månaden. Perfekt!
Jag vet att jag kan.
Lite äkta lathet men nog lite äkta kärlek också, sådan som gör att man trivs med sig själv och mest vill mysa. Inte det sämsta, men jag ser fram emot att få följa äventyret på bloggen - tror det är bra att dokumentera, för sig själv och som en liten spark där bak, nu är vi fler som följer dig. Spännande ska det bli!
SvaraRadera