Då var första träningspasset avklarat. Om jag ska se sunt på detta så var det ett ok pass med tanke på hur länge sedan det var jag tränade sist, eller hur många kilon rättare sagt.
Meeen nu kanske jag inte direkt ser sunt på detta. Nej jag tittar på passet med kritiska och fördömanden ögon. Jag visste att min fysiska hälsa var långt under isen, men på 45 minuters rörelse på löpbandet så orkade jag inte springa, nej jogga, mer än max 5 minuter i sträck. Att se att jag återigen skulle klara av att springa en timme i sträck känns fruktansvärt långt bort. Näst intill omöjligt, fast jag vet att det inte är en omöjlighet. Senast i maj ska jag åter orka lägga benen på ryggen i en timme. Vägen dit är lång men du kan ge dig på att jag ska dit.
Jag ska återigen tycka om mitt utseende och inte vara den tjockis som jag är idag.
Skillnaderna ifrån min förra resa kontra denna är gigantiska. Då var jag singel och kunde leva ett liv som kretsade runt träningen och kosten. Idag är jag gift småbarnsförälder som inte har tid med mer än två pass i veckan på gym. Kanske att jag kan få in ett på helgen. Det är väl det negativa.
Det positiva är att jag denna gång gör min viktresa tillsammans med min fru. Vi kan stötta varandra och hjälpa varandra finna tid till motion och rörelse.
Visst det är inte bara negativt att jag inte kan/vill träna tio pass i veckan denna gång. För jag har som mål att detta skall vara bestående. Hörde någonstans att det tar 7 år för kroppens fettdepåer att reduceras hos en person som är överviktig. Så ja. 2-3 träningspass i veckan känns som en bra strategi denna gång.
Har en känsla av att jag imorgon kommer ha träningsvärk imorgon.
Inte alls lika trevligt.
Meeen nu kanske jag inte direkt ser sunt på detta. Nej jag tittar på passet med kritiska och fördömanden ögon. Jag visste att min fysiska hälsa var långt under isen, men på 45 minuters rörelse på löpbandet så orkade jag inte springa, nej jogga, mer än max 5 minuter i sträck. Att se att jag återigen skulle klara av att springa en timme i sträck känns fruktansvärt långt bort. Näst intill omöjligt, fast jag vet att det inte är en omöjlighet. Senast i maj ska jag åter orka lägga benen på ryggen i en timme. Vägen dit är lång men du kan ge dig på att jag ska dit.
Jag ska återigen tycka om mitt utseende och inte vara den tjockis som jag är idag.
Skillnaderna ifrån min förra resa kontra denna är gigantiska. Då var jag singel och kunde leva ett liv som kretsade runt träningen och kosten. Idag är jag gift småbarnsförälder som inte har tid med mer än två pass i veckan på gym. Kanske att jag kan få in ett på helgen. Det är väl det negativa.
Det positiva är att jag denna gång gör min viktresa tillsammans med min fru. Vi kan stötta varandra och hjälpa varandra finna tid till motion och rörelse.
Visst det är inte bara negativt att jag inte kan/vill träna tio pass i veckan denna gång. För jag har som mål att detta skall vara bestående. Hörde någonstans att det tar 7 år för kroppens fettdepåer att reduceras hos en person som är överviktig. Så ja. 2-3 träningspass i veckan känns som en bra strategi denna gång.
Har en känsla av att jag imorgon kommer ha träningsvärk imorgon.
Inte alls lika trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar