tisdag 28 februari 2012

Tisdag - på bussen, mot hemmet.

Ja nu är pass nummer 11 avklarat. Det blev ett tufft pass. Rolf brukar släppa taget om mina ben efter två kilometer. Men inte idag. Nej den jäveln envisades att hålla i tills jag passerade 3 km. Men det som var positivt var att jag gav inte efter. Nej jag slet på å till slut gav han som sagt upp.

Under 5 km höll jag en fart på 9.4. Japps, det är jag stolt över. Han dock inte med att cykla mer än 10 minuter idag och stretchingen fick stryka på foten. Så risken för träningsvärk är överhängande. Fast den tränar vi i så fall bort på torsdag.

Nu ser jag fram emot att få komma hem till mina älsklingar. Har sagt det förut, säger det igen. Är så glad att min fru gör denna resa med mig och att jag kan ge henne samma stöttning som hon ger mig. Hon är grym!

Efter att under förra veckan ha tränat tillsammans så kan jag säga att jag saknade hennes närvaro på gymmet idag. Men på söndag får vi köra ihop igen! Längtar.

En annan glad nyhet som jag läste mig till idag är att en av mina älskade bröder har påbörjat sin viktresa! Det var helt klart dagens bästa nyhet.

Nej nu har jag inget mer att berätta.

2 kommentarer:

  1. Visst är det härligt när man inte ger efter! Jag är annars världens lataste tant som hittar ena ursäkten efter den andra att maska ;o) Kämpa på! =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja det känns som en vinst varje gång man lyckas motstå frestelsen att ge efter. just nu sitter jag på jobbet och är sugen på... Billys panpizza. jag är ju för fan aldrig sugen på Billys.

      gosch.

      Radera