Ja alltså. Att vara förälder innebär ibland att saker och ting inte alls blir som man tänkt sig. Inte ens i närheten av vad man tänkt sig. För att beskriva detta tar jag tisdagen som exempel.
Vi börjar med tanken och lite verklighet.
Eftersom att min fru skulle in till Karlskoga på operation så ställde vi klockorna lite tidigare än vanligt. Dels för att hon skulle hinna med att duscha två gånger å skrubba sig med special tvål. Typ desinfektionsmedel, eller ja. Något liknande iaf. Samtidigt behöver jag tid att vakna och få kaffe. Så pigga som mörtar studsar vi upp.
I god tid innan bussen, som kommer på utsatt tid, är vi klara och jag kan gå i lugn och ro till hållplatsen. På bussen hinner jag med att kolla av nätet samt att jag även hinner blogga ett litet inlägg, samtidigt som Rodney gör sig påmind. Väl inne i stan blir det ett perfekt bussbyte med minimal väntan. Väl framme på jobbet så inmundigas ännu mer kaffe samt frukost. Arbetsdagen flyter på fint.
Eftersom att Camilla skulle opereras så kommer Skruttans mormor å morfar och agerar barnvakt. Även de får en mysig dag.
Så.
Det var hur det var tänkt att bli.
Nu verkligheten.
Klockan ringer.
Å vad det har kämpigt att få upp ögonen. Bara vila lite till. Snooz. Riiiiiiiiiiing. Ok nu måste vi gå upp.
Camilla kommer till slut in i duschen å jag får en kopp kaffe. När jag är klar med kaffet å min fru med duschen så inser jag att, jävlar nu är det bråttom om jag ska hinna med bussen. Halvt joggande kommer jag till hållplatsen för att inse att bussen inte är i tid. Nej den är nästan tio minuter sen. Nåväl, ingen fara jag kommer fortfarande att hinna med bussbytet.
På bussen sitter jag å nynnar på en låt och bloggar. Lagom tills bussen kommer in till stan så ringer telefonen. Det är Camilla som informerar mig om att jag måste komma hem. Skruttan har ramlat bakåt och slagit upp ett jack i huvudet. Så ja. Det var bara att invänta nästa buss tillbaks. Under tiden ringer jag vc och får en telefontid.
Så ja.
Resten av morgonen och förmiddagen spenderades på vc. Skruttan fick jacket limmat. Hon var verkligen imponerande duktig å med all rätt så talade hon ljudligt om att hon inte alls tyckte det var roligt när sköterskan tvättade såret.
Sedan blev det en väntan på att se om det hade gått bra eller om hon även fått hjärnskakning. Men det hade hon inte. Energin var som vanligt. Puh.
Så man kan väl säga att det är en markant skillnad på tanken och verkligheten.
Vi börjar med tanken och lite verklighet.
Eftersom att min fru skulle in till Karlskoga på operation så ställde vi klockorna lite tidigare än vanligt. Dels för att hon skulle hinna med att duscha två gånger å skrubba sig med special tvål. Typ desinfektionsmedel, eller ja. Något liknande iaf. Samtidigt behöver jag tid att vakna och få kaffe. Så pigga som mörtar studsar vi upp.
I god tid innan bussen, som kommer på utsatt tid, är vi klara och jag kan gå i lugn och ro till hållplatsen. På bussen hinner jag med att kolla av nätet samt att jag även hinner blogga ett litet inlägg, samtidigt som Rodney gör sig påmind. Väl inne i stan blir det ett perfekt bussbyte med minimal väntan. Väl framme på jobbet så inmundigas ännu mer kaffe samt frukost. Arbetsdagen flyter på fint.
Eftersom att Camilla skulle opereras så kommer Skruttans mormor å morfar och agerar barnvakt. Även de får en mysig dag.
Så.
Det var hur det var tänkt att bli.
Nu verkligheten.
Klockan ringer.
Å vad det har kämpigt att få upp ögonen. Bara vila lite till. Snooz. Riiiiiiiiiiing. Ok nu måste vi gå upp.
Camilla kommer till slut in i duschen å jag får en kopp kaffe. När jag är klar med kaffet å min fru med duschen så inser jag att, jävlar nu är det bråttom om jag ska hinna med bussen. Halvt joggande kommer jag till hållplatsen för att inse att bussen inte är i tid. Nej den är nästan tio minuter sen. Nåväl, ingen fara jag kommer fortfarande att hinna med bussbytet.
På bussen sitter jag å nynnar på en låt och bloggar. Lagom tills bussen kommer in till stan så ringer telefonen. Det är Camilla som informerar mig om att jag måste komma hem. Skruttan har ramlat bakåt och slagit upp ett jack i huvudet. Så ja. Det var bara att invänta nästa buss tillbaks. Under tiden ringer jag vc och får en telefontid.
Så ja.
Resten av morgonen och förmiddagen spenderades på vc. Skruttan fick jacket limmat. Hon var verkligen imponerande duktig å med all rätt så talade hon ljudligt om att hon inte alls tyckte det var roligt när sköterskan tvättade såret.
Sedan blev det en väntan på att se om det hade gått bra eller om hon även fått hjärnskakning. Men det hade hon inte. Energin var som vanligt. Puh.
Så man kan väl säga att det är en markant skillnad på tanken och verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar